Flyktingbarn i Sverige och Finland

– Hannu och Oili

Samma barn som vi träffade vid julen i Ukraina. Lika energiska och fängslande. Men vad de har upplevt under tiden! Bombningar, beskjutningar, nätter och dagar i källare och skyddsrum. Flykten, ett främmande land och ett främmande språk.

I Sverige

Vi fick möjlighet att besöka Eskilstuna i Sverige och träffa bekanta familjer som dagligen samlas i ett tillfälligt “Vännernas hus” i Elim-kyrkan. De klarar sig bra – Boas och Mirjam har gjort ett fantastiskt arbete med att hitta och inreda ett boende, skaffa kläder och skor, medicinsk vård och kontakter med myndigheterna.

Mammorna berömmer de goda yttre förhållandena. Men när vi talar om Ukraina syns sorgen i ögonen och det hörs i rösten. Flyktinglivet är inte enkelt. Ingen skulle ha velat lämna sitt hem. Hur länge kommer detta att pågå? Vad finns kvar av byn? Vem kommer att återvända dit i sinom tid?

Skolbarn lär sig ett nytt språk snabbt. Kommer de också att börja höstterminen i Sverige? En del av dem anser att deras framtidsutsikter är bättre här än i sitt sönderslagna hemland. Vilka lösningar står familjerna inför?

Det är alltid ett stort nöje att träffa ukrainska vänner. Den här gången blandas glädjen med en gripande sorg. Det mest orättvisa av allt är att vissa familjer har flytt kriget för andra gången: först som flyktingar från östra Ukraina och nu i ett annat land.

Det första mötet med Ilja för flera år sedan på familjens bakgård lämnade ett outplånligt intryck. Den knähöga pojken kom till porten med en tandborste i handen, tittade på besökarna en stund, gav tandborsten till Hannu, tog ett fast grepp om ena handen och började visa upp hemmet. Nu i Sverige klättrar Ilja och hans vänner upp i Hannus knä och skrattar. Barnen verkar ha återhämtat sig väl.

I Finland

Vi har fått nya ukrainska vänner. Irinas mamma och sju barn bor nära oss. Pappa stannade kvar för att försvara sitt land. De har inte längre någon hemstad – den var Mariupol.

Innan myndigheterna betalade bidraget gick vi och handlade mat med Irina och en annan flyktingmamma. Det var precis som i Ukraina: mödrarna hämtade de varor de behövde i en kundvagn och Barnambassaden betalade i kassan.

Också i Finland är ukrainarna tacksamma för all hjälp. Vi bör komma ihåg att Ukraina trots allt gör mer för oss – det försvarar hela Europa. Vänskapen är givande för oss: vi har redan njutit av de sånguppträdanden som barnen i denna musikaliska familj har gjort. Vi hoppas innerligt att freden snart kommer att återvända till deras hemland och att vi tillsammans kan delta till återuppbyggnaden av Ukraina.