Värme till givarna och till mottagarna

Besatta av stickande

Anja Joronen och Leena Koskela från Kerava har en unik uppgift: de har stickat och skickat nästan 40 st av de vackraste yllekoftor och cardigans man kan tänka sig, till Ukraina, samt ett stort antal halsdukar och strumpor.

Hur började det hela?

– Vi kom på idén att sticka julklappar till barnen i utvalda familjer i Ukraina. Vi har redan skickat till dem under sju jular, säger Leena.

– Det är en uppgift som vi älskar och är engagerade i, tillägger Anja.

– Den börjar redan på hösten. I augusti börjar man vakna upp till tanken på ett stickprojekt, det är ett tecken på att julen är på väg.

– Ärligt talat behöver vi mer tid nu än tidigare, erkänner Leena:

“Arbetet är roligare när man kan göra det i lugn och ro”.

Det är viktigt att veta till vem du stickar

– Vi vill göra rätt sorts stickade plagg för familjerna. Det är roligt att göra människor ”vackra”, säger Anja.

Efter att ha fått barnens foton och mått från Ukraina börjar Anja och Leena arbeta tillsammans för att utforma rätt färger och mönster för familjen och bestämma vem som ska sticka åt vem. Medan de stickar tänker och för den familjen och barnet som kommer att få just det plagget. Varje tröja och cardigan innehåller mycket kärlek och värme.

Processen är ganska lång från det att man får information om familjen, till att man stickar, repar upp  och börjar på nytt, tills att man sätter sig ner för julkaffe och överlämnar de färdiga stickalstren till Hannu och Oili för leverans till Ukraina.

Vad menas med “repa upp och sticka igen”?

Leena har en förklaring.

Dessa julklappar får inte ha några fel eller brister.

Många ukrainska familjer gläds åt varma stickade kläder.

Vi flydde utan att veta vart

Vi är en familj från Luhansk. Vi flydde från kriget i östra Ukraina 2014, vi flydde utan att veta vart, vi lämnade allt, ett bra jobb, ett bekvämt hem, ett liv ….. Vi var på väg ingenstans och hade nästan ingenting med oss. Det har varit sju långa år av vandring, brist på allt.

När jag befann mig i den avlägsna byn Petrivka accepterade jag i min själ det oundvikliga “nederlaget”, ödsligheten och hopplösheten. Precis som i liknelsen frågade jag Herren – “Varför Herre? Varför lämnade du mig ensam på min väg i den värsta av tider? Och Herren visade att Han hela tiden bar mig i sina armar, och bar mina barn i sina armar. Han bar oss till vår dröm!

Vi träffade då Viktor Pavlovitj, Katjusha och naturligtvis dig, kära Mirjam. Vi fick hjälp med ved och mat och till sist köpte ni oss vårt kära bo, vårt hem. Ett hem där det inte längre finns rädsla, förföljelse och ångest i mitt moderliga hjärta!

Här skriver jag till dig i dag, fylld av tacksamhet för de varma stickade sakerna till mina barn, där det i varje tråd, i varje knapphål finns kärlek och omsorg. Tack till er som stickade dessa gåvor. Tack för matvarorna, som har blivit en riktig gåva för oss i denna svåra tid!

Tack alla för att ni gör underverk på jorden med era händer för människor som vi!

 Högaktningsfullt Aleftina