Hej! Jag heter Tanja och arbetar i Barnens Ambassads team. Under åren har vårt team blivit en familj för mig. Jag älskar mitt arbete. Genom att hjälpa andra hjälper jag först och främst mig själv.
Jag arbetade i Vännernas Hus (Ukraina), tillbringade tid med barn och speglade vår verksamhet i våra social media kanaler. Allt var bra och flöt på, fram till den 24 februari …
Ockupation, flykt och integration….
Ryssland attackerade oss. Vi vaknade av explosioner och visste inte vad vi skulle göra härnäst. Efter att ha överlevt ockupationstiden med barnen i vår by, började en mycket lång flykt till Sverige. Jag har inte kunnat vänja mig vid ett annat land på fem månader. Det har visat sig att vara det svåraste för mig.
Samtidigt med mig var det också 2 familjer. som vi hjälpte redan i Ukraina. Det är familjer med många barn som vi redan hjälpt i Ukraina under år. Der var det som hjälpte mig att komma fram till Sverige.
Det hjälpte mig att kontrollera mig själv, att ta ansvar för andra och att moraliskt hjälpa dem som stod bredvid mig.
Livet i ett främmande land
Så här i Sverige finns det inga flyganfall och ljud av explosioner. Vi är i trygghet.
Det är många som säger: “Ja, du har det bra. Kanske är det så att vi mår bra. Jag klagar inte. Men jag har mina vanor och min oro. Vi har ett hem, men vi har inte det viktigaste – känslan av att vara hemma. Allt är på något sätt främmande och obegripligt. Varje dag tänker jag att allt det här är en dröm och att jag kommer att vakna upp och vara hemma i Ukraina.
Svensk skola, svenska språket, svenska lagar är inte självklara för mig och jag känner inte igen mig i det. Ja, Sverige är ett vackert land med underbara människor. Men det är inte mitt medvetna val. Jag planerade inte att lära mig svenska, mina barn planerade inte att gå i svensk skola, vi planerade inte att vara främlingar i ett annat land. Kriget förstörde våra drömmar, planer att få vara hemma och i det välbekanta livet. Men vi har vad vi har. Det viktigaste är att våra liv är räddade och nu är vi i säkerhet.
Att hjälpa andra – jag hjälper mig själv
Det är inte lätt att vara flykting i ett främmande land med mina fyra barn. Det hjälper mig mycket att jag fortsätter att arbeta på Barnens Ambassad, men nu här i Eskilstuna. Här bor många ukrainska barnfamiljer som behöver hjälp och stöd.
Krig är skrämmande, krig är död, krig är förtvivlan. Och man är inte så rädd om dig själv utan mer om sina barn.
Mitt land är det bästa för mig
Jag är ledsen att det var först under kriget som jag insåg att mitt hemland Ukraina är världens bästa land. Att vårt folk är bäst, att våra traditioner är de bästa, att vårt land är bäst – för att det är mitt folk och att det är hemland. Jag ser fram emot den dagen då jag kommer att vara hemma igen, i mitt hemland – i Ukraina.
Jag vill tacka Mirjam, Boas och många människor i Sverige och andra länder för er hjälp och omsorg om oss ukrainare. Jag tror uppriktigt att vi kommer att mötas igen, men i ett fritt och fredligt Ukraina. Allt har sin tid.
Tanja Virozub, Barnens Ambassads team
