Den 24 februari vaknade jag tidigt på morgonen, det var klockan 5 av mammas ord:
-Vad är det som bankar på hela tiden?
Först förstod jag inte vad det var. Men efter att ha slagit på TV:n insåg hon att ett fullskaligt krig hade börjat, och det var Putin som började det. Vid 6-tiden på morgonen åkte pappa snabbt till Bobrovytsia och tankade bilen.

Fyra dagar senare, vid middagen sprang pappa till huset och sa att vi skulle snabbt gömma oss i källaren, stridsvagnarna var på väg till våran by. Vi hade alla våra dokument med oss. Vi sprang till källaren. Vi satt där och stridsvagnarna bara fortsatte och fortsatte att köra på våran gata. De stannade i mitten av vår by. Jag hoppades att de bara skulle övernatta och åka iväg.

Den ryska militären stannade i vår by i nästan en vecka. De ockuperade vår skola och plundrade butiken. En morgon var vår granne så orolig att hon dog. Nästa dag när hon skulle begravas sa min pappa till oss att vi skulle försöka ta oss till mormor i utkanten av byn. Pappa kände på sig att något skulle hända. Mamma grät hon var rädd. Vägen till mormor gick genom byns center och där var dem, de ryska soldaterna.

Vi samlade ihop de nödvändiga sakerna och gick. Så fort vi lämnade gatan mötte vi en rysk soldat. Mamma med tårar i ögonen bad att de inte skulle skjuta oss. De släppte oss. Vi kom till mormor och bodde hos henne i ca 8 dagar. Ryssarna plundrade våra butiker. Jag ville bara hem och till slut bestämde vi oss att återvända. Allt gick bra. Till sist var vi hemma och satte oss för att äta. Mamma såg att det inte fanns tillräckligt med potatis i korgen och gick till källaren. Jag gick med henne. Vi hörde skotten från maskingevär och sprang vi till huset. 20 minuter gick och vi hörde en knackning på vår dörr. Mamma förstod att det var ryssarna.

Jag ville inte att mamma mamma skulle gå och öppna dörren själv. Jag gick med henne. Mamma sa till pappa, att sitta sitta med de yngre barnen. Vi gick ut och pratade med ryssarna. De var ganska unga och sällskapliga.

När vi återvände till huset började skott från automaterna ljuda. Det knackade på dörren igen. Den här gången ville inte mamma öppna dörren, men det gjorde hon ändå. Om mamma inte hade öppnat dörren skulle ryssarna öppnat den med eld.

Två tjetjener stod framför oss. De sa åt oss att inte vara rädda. Hur skulle man inte vara rädd här, när de hade ett maskingevär på axlarna. En ung ryss hette Dima. Han sa att många hade dött och att några soldater var kvar i Ryssland. Han sa att han ville ha fred och hem. Hans familj och flickvän väntar på honom.

Vid denna tidpunkt gick ryssarna till grannarna och förstörde egendom. Några ryssar kom till oss och frågade om vi hade mat mat att ge dem. Mamma svarade att det finns och tog ut ur frysen en kyckling. De var glada och gick till vår trädgård. Sergeanten kallade snabbt soldaterna till sig och sa att de skulle till stridsvagnarna eftersom det redan var mörkt. De var rädda för mörkret.

På morgonen fick vi veta att de hade skjutit och tagit med sig en man från vår by. Vi gick snabbt till mormors hus. Vi gick för att mata boskapen.

En dag var det skottlossningar och hårda strider i vår by. Vi tillbringade hela dagen i källaren hos grannarna. Dagen efter fortsatte striderna och ryssarna sköt mot alla husen på huvudgatan. Då började ryssarna ta männen till fånga, och vi åkte till en annan by. Vi var tvungna att fly, det blev en evakuering. Striderna pågick ytterligare en dag, sedan fick vi veta att ryska trupper drogs tillbaka från vår region, och vi återvände hem.

Nu är allt bra med oss. Det är tryggt i vår by. Våra butiker bombades, men ägaren kommer till en butik ett par timmar för att sälja varor hon har med sig. Priserna har stigit.

Raket träffade inte vårt hus på grund av ett gammalt äppelträd. Den träffade de övre grenarna och raketen ändrade sin bana och träffade ett närliggande övergivet hus. Ett gammalt äppelträd räddade vårt hus.

Tack för din moraliska och materiella hjälp.

Jana