Det finns ögonblick i allas liv då allt förändras. För mig och min familj var kriget ett sådant ögonblick. Våra hjärtan förblev ukrainska, även när vi befann oss i ett annat land.
Hej, jag heter Tanya och jag är en del av teamet Barnens Ambassad. Vårt team är min andra familj. När jag hjälper andra, blir det också. hjälp till mig själv.
Vi väntade på våren
Jag tänker ofta tillbaka på det senaste fridfulla julen hemma i Ukraina med barnen. Jag minns när vi bakade pepparkakor och bullar och vi pratade om kriget – skall det bli krig eller inte.
Barnen fastnade i den diskussionen och situationen i Ukraina länge. Kiril var då 16 år, och han trodde att det inte skulle bli något krig. Att det bara var prat och att man försökte skrämma folk.
Maxim, 12 år, frågade: “När kriget börjar, kommer det bara vara i Kiev? Eller kommer kriget också vara i vårt by? Är det sant att vi kommer att äta människor och att det inte kommer att finnas mat?” Sådana ord från barn gav mig rysningar.
Kristina, som då var 13 år då, hoppades att det inte skulle bli något krig. Att våra soldater skulle skydda oss. Och att allt skulle vara lugnt och fredligt. Att hon skulle gå till skolan, umgås med sina vänner, och överallt skulle det finnas ljus och el.
Zhenja, som var 15 år då, frågade: “Om kriget börjar och jag är i Kyiv, hur kommer jag att ta mig hem? Det kommer inte att finnas några bussar, vad ska jag göra? Gå till fots till byn?”
På Maxims fråga: “Mamma, vart ska vi fly från kriget?” hade jag inget svar.
Ärligt talat, då letade jag inte efter svar på dessa frågor. Tanken på att krig skulle bli vår verklighet kom aldrig upp i mitt huvud. För mig var det bara ett samtal i köket. Barnen fortsatte att gå i skolan och studera, jag fortsatte att arbeta – vi väntade på våren.
Allt gick bra tills den 24 februari…
Den 24 februari fick samtalet en annan betydelse. Två av mina pojkar fick i skolan i Kyiv. Det var där de mötte kriget. Skolans lärare ringde mig och sa att kriget hade börjat och att barnen behövde hämtas. Men hur skulle jag kunna göra det? Jag kunde inte ta mig till Kyiv. Det fanns ingen bussar och inga bilar, överallt var det stridsvagnar, beskjutningar och militärutrustning samt soldater.
Kiril och Zhenja kunde inte heller komma hem till Tjernihiv-län. De försökte, men de stoppades vid vägspärrarna. De var tvungna att stanna i Kyiv.
Mirakulöst lyckades de evakuera till Polen med Masha och sedan till Sverige. Jag var så glad över att de var i säkerhet, men samtidigt tänkte jag att jag kanske aldrig skulle se dem igen. Vid den tiden var vår by redan ockuperad, och vi kunde inte komma ut.
Det var efter två månader senare kunde jag äntligen omfamna Kiril och Zhenja här i Sverige.
Från och med den stunden blev jag en flykting i ett främmande land
Det finns många som är i samma situation som jag. Å ena sidan är det en lättnad att fly från kriget, men å andra sidan känner man sig främmande, vilse och osäker. Och en enda dröm förenar oss alla – drömmen om fred och ett normalt liv för oss och våra barn. Det är svårt att vara flykting, särskilt psykiskt. Man kan inte förstå det tillståndet förrän man själv hamnar i det.
Godhet räddar
Nu känner jag att Sverige inte är ett främmande land. Det är ett land med många vänner. Mirjam och Boas tog hand om oss redan innan vi kom hit. Vi hade en plats att bo, mat att äta och vi kunde höra vårt eget språk. Det var mycket viktigt för oss. Många människor har gett oss stöd och delat våra upplevelser. Barnens ambassad hjälper familjer som behöver det. Tack vare många människors godhet har vi, flyktingar, hittat styrkan att börja ett nytt liv.
Glädje med tårar i ögonen
Att lära sig språket, hitta arbete, skicka barnen till förskolan, skolan, hantera migrationsmyndigheterna, leta efter läkare och mycket mer är vad vi flyktingar möter här varje dag. Men anpassningen sker steg för steg. Nästan alla går på SFI – svenska för invandrare, många har hittat arbete. Barnen kunde börja på skolan. Och det är glädje med tårar i ögonen.
Återvändande hem – glädje eller oro?
Barnens Ambassad är en plats där barnen alltid kommer först. Men ju längre tid jag tillbringar i Sverige, desto mer tänker jag på vad som väntar barnen när de kan återvända hem. Det är en mycket viktig fråga för mig som mamma till fyra barn. Jag oroar mig för hur skulle återvändandet vara. Skulle det vara en glädje eller en ny svår prövning.
Hur kommer det ukrainska samhället att ta emot dem? Kommer barnen att mötas med värme och förståelse?
Det vad som gäller utbildning skapar också en stor oro. Våra barn missade undervisningen i de ukrainska skolorna, och att fylla de kunskapsluckorna kan vara omöjligt.
Redan nu hör vi i samtal att barnen som har flyttat utomlands förändras. Och att de “inte är som förr”. Återvändandet kan vara en ny utmaning för dem, kanske till och med svårare än kriget. Men detta krig kommer att vara en inre kamp med samhället och med sig själva.
Att hjälpa andra, hjälper jag mig själv
Det hjälper mig mycket att jag fortsätter att hjälpa barn genom
Barnens Ambassad, men nu här i Eskilstuna. Här bor många ukrainska barnfamiljer som behöver hjälp och stöd.
Jag vill tacka Mirjam, Boas och många människor i Sverige och andra länder för er hjälp och omtanke om oss ukrainare. Jag tror uppriktigt att vi kommer att träffas igen, men då i ett fritt och fredligt Ukraina. Allt i sinom tid.
/ Tanja
Stöd ukrainska flyktingar genom Barnens Ambassads program – Livlina
Om du, som läsare, har rörts av Tanjas berättelse och vill göra en skillnad, kan du bidra till att stödja flyktingar från Ukraina genom att delta i Barnens Ambassads program Livlina. Ditt bidrag kan göra en verklig skillnad i livet för familjer som har drabbats av krig.
Livlina-programmet fokuserar på att ge akut hjälp och stöd till barn och deras familjer, så att de kan börja bygga upp sina liv igen i säkerhet och värdighet. Ingen gest är för liten — all hjälp räknas.
För att bidra eller bli en del av denna viktiga insats, besök Barnens Ambassads hemsida
Tillsammans kan vi göra en skillnad och hjälpa familjer som Tanjas att finna en ny början.
/Mirjam & Teamet på Barnens Ambassad
