Från krig till fred. Idag vill jag berätta om en modig tjej som heter Kristina. Hon är inte som vilken tjej som helst. Kristina har gått igenom något väldigt stort och svårt – ett krig i hennes eget land, Ukraina, ett krig som fortsätter idag.

‌Tänk dig att du plötsligt en dag ser stridsvagnar rulla in där du bor. Det låter nästan som något ur en film, eller hur? Men för Kristina var det verklighet. Hon såg dem varje dag och blev väldigt rädd. Hennes familj och vänner visste inte vad de skulle göra.

‌Kristina och hennes familj bodde i Vännernas Hus, i byn Piski. När kriget började, blev deras liv helt omkullkastat. De hade inte längre tillgång till saker som vi tar för givna, som ljus och rent vatten. De var tvungna att gömma sig för att vara säkra.

Men Kristinas äventyr slutar inte där. Hon och hennes familj bestämde sig för att fly till ett säkrare ställe. De hamnade i Sverige! Här började en helt ny del av hennes liv.

I Sverige fick Kristina börja i skolan. Först var det lite läskigt och svårt, för allting var så nytt och annorlunda.

Kristinas historia är inte bara en berättelse om krig. Det är också en berättelse om mod, hopp och att hitta ett nytt hem. Hon saknar Ukraina, men hon är också tacksam för det nya livet i Sverige.

Låt oss följa med på Kristinas resa …

Skriven av Kristina

Livet under ockupationen

När kriget började trodde vi först inte på det. Men sedan kom stridsvagnarna till vår by i Piski. Vi såg 50 av dem varje dag. De åkte fram och tillbaka. Det var läskigt, jag trodde att de skulle döda oss.

Vi hade inget ljus, inget vatten. Vi var alla rädda för att sova. Vi sov tillsammans på golvet i lagerlokalen. Jag, Maxim, Vladik, Veronika, Emma, farbror Sasha, faster Sveta, Jake (katten) och Jessie (hunden).

Det var trångt och obekvämt. Vi låste in oss där så att de ryska soldaterna inte skulle hitta oss. Jag ville verkligen åka till mina bröder Zhenya och Kiril, som lyckades fly till i Sverige. Men vi kunde inte.

En flykt till säkerhet

Sedan körde farbror Sasha oss alla i en gammal tvåsitsig skåpbil bil till Kiev. Vi fastnade i skogen på grund av övervikten och fick knuffa oss loss. Jag vet inte hur vi alla fick plats där inne. Vi hade en mycket lång resa till Kiev.

Vi stoppades av soldater. Varje gång tänkte jag att det kunde vara ryssar. Men de var våra. Vi stannade i Kyiv hos moster Sveta i två dagar.

Flykten fortsätter till Sverige

Mamma ville inte åka, men jag övertalade henne att åka till Sverige, där Kiril och Zhenja, mina bröder redan var. Vi åkte genom Polen och tog sedan en färja till Sverige.

Vi kommer till Sverige

Där möttes vi av Boas, Mirjam, Anna och många andra. Tant Anja och Alla med sina barn var också med på resan till Sverige.

Anna var vår värdfamilj. Hon tog med oss till sitt hem i Torshälla. Presenterade oss för hela sin familj och hunden Iriska. De väntade på oss. Och vi bodde där.

Sedan träffade vi äntligen Kiril och Zhenya. Jag hade inte sett dem på så länge. Och jag var glad att vi hade kommit hit. Och att det inte var krig och att alla människor var snälla och hjälpsamma.

En ny start i svenska skolan

Sedan gick jag i svensk skola. Jag trodde inte att jag kunde förstå lärarna och de andra barnen. Men alla förstod engelska och jag kunde kommunicera och bli vän med dem. Jag gillar skolan i Sverige.

Jag har vant mig med den. Och jag vill inte gå tillbaka till en ukrainsk skola. Jag hade bra lärare i Piski. Men jag känner mig mer bekväm i den svenska skolan.

Fjärran krigets eko

10 juni 2022 Eskilstuna, Sverige
Den här dagen påminde mig om den tidiga 22 februari

“Idag satt jag i skolan, vi hade rast. Nika skrev till mig från Ukraina och skickade mig en video av explosionen av en bomb. Sedan fick jag en till video från Kyiv, som var mycket känslomässig.

Jag blev orolig och började gråta. Mina vänner och bekanta är i Kyiv. Jag kunde inte vara kvar vi skolan, och läraren lät mig gå hem.
Vi är de som vill ha lugn och ro, vi är fredliga människor. Jag vill inte att mitt land ska förstöras. Jag vill att alla ska få leva.”
Kristina

Tankar om framtiden

Jag vill avsluta skolan och gymnasiet här i Sverige. Och få en bra utbildning. Jag saknar Ukraina och mina vänner. Men jag skulle vilja bo i Sverige. Eller att Ukraina skulle vara som Sverige. Och skolor som den här och bussar. Det finns inte ens några hemlösa djur här. Och rent. Och jag gillar att bo i Eskilstuna.

Jag fyllde 15 år

Jag fyllde år nyligen och jag är 15 år. Mamma tycker att jag fortfarande är litet barn, men jag är vuxen. Ja, inte helt vuxen, men helt säkert att jag inte längre är ett litet barn. Jag har vuxit. Om du är 15 år så förstår du vad jag menar. Men min mamma och de vuxna vill inte förstå. De tror att de vet bättre än jag vad jag behöver.

Mammas favorituttryck är: ”När jag var i din ålder.”

I år går jag ut nian här i Sverige. Jag gillar att gå i svensk skola. Det är inte som i en ukrainsk skola. Jag skulle vilja börja i gymnasiet i en riktig klass, inte bara för att lära sig språket.

Jag kommer att göra nationella prov i skolan. Jag har redan klarat engelska. Jag kommer att göra matteproven efter vinterlovet. Jag är inte orolig för proven. Det är bara provet i svenska som är läskigt.

Det viktigaste är att inte få ett F. I januari ska jag söka till ett gymnasium med hjälp av min lärare. Jag har bestämt att jag ska söka till programmet: barn, hotel, restaurant, säljare. Men jag vill gå där det finns små barn.

Jag har redan praktiserat på ett dagis i en vecka och jag gillade det. Jag har också praktiserat på ett museum.

När jag var 13 år gammal ville jag bli översättare och jag lärde mig engelska. Nu lär jag mig det bara för att kommunicera med människor och vänner.
Kristina