jag förstår ingenting

För tre år sedan förändrades allt. Den 24 februari, tidigt på morgonen klockan 06.30, bröts tystnaden av ett telefonsamtal. Det var vår Vitja som är som en son för mig och Mirjam. Hans röst darrade genom linjen.

”Boas, det faller bomber här. Jag förstår ingenting.”

Orden borrade sig in i mig. Jag förstod ingenting heller. Det var svårt att greppa i den arla morgonstunden. Men en sak stod klar – något fruktansvärt hade hänt. Jag mindes plötsligt en internationell konferens några år tidigare. Där ryska ledare hade öppet deklarerat sitt missnöje med den rådande världsordningen. Då kändes det som tomma ord, diplomatiskt utspel. Nu vet jag bättre.

Den fullskaliga invasionen av Ukraina hade börjat. Sedan den dagen har tiden förlorat sin vanliga rytm. Tre år har passerat, men bomberna fortsätter att falla. Städer förvandlas till ruiner, liv släcks i ett ögonblick, och ett helt folk kämpar för sin frihet medan världen ser på.

Fortfarande ekar Vitjas ord i mitt huvud: ”Jag förstår ingenting.”

Boas Adolphi, Ambassadör

1096 dagar av krig

Förnekelse, insikt, acceptans… Med just dessa ord kan jag beskriva mina tre år av krig. Vi lever i det 21:a århundradet och krig är något avlägset från historieböckerna…

Torsdag 03:40 den 24 februari 2022 – den ryska invasionen av Ukraina började, ett datum som nu världen och historiens nya sidor känner till.

Under krigets första dagar lyssnade vi konstant på nyheterna, det var svårt att tro att allt detta var sant. Sedan kom avsaknaden av elektricitet och information. Vi visste att fienden var mycket nära genom de konstanta beskjutningarna som hördes från alla håll. Som tur var klarade sig vår by.

Vår familj stannade hemma under hela ockupationen, det fanns ingen möjlighet att fly. Man tänker att hela landet befinner sig i samma situation, och det är svårt att tro att det kan finnas fred och lugn någonstans.

Nu finns den ryska armén inte längre i vår by, men situationen kan förändras när som helst. Luftlarmen ljuder nästan varje dag och natt, och ’shaheder’ (iranska attack drönare) flyger över våra byar, ibland kan man se dem från husets fönster.

Morgonen börjar inte med kaffe, utan med att kolla nyheterna och ringa släktingar med frågan ’hur mår ni?’

Att stanna i Ukraina och leva genom krigsperioden är svårt, men det är vårt val. Förmodligen har var och en av oss släktingar eller bekanta som försvarar Ukraina, har drabbats av kriget, förlorat sina hem eller är internflyktingar, för kriget berör alla…

Vad hjälper en att leva under krigstid? Det är arbetet – att vara till nytta där man befinner sig. Och också stödet som överbryggar tusentals kilometer och ger hopp. 1096 dagar av krig.”

Katja O., husmor och assistent i söndagskolan

Drömmen om fred

Tre år har gått sedan rysslands fullskaliga invasion av Ukraina började. Men det känns som igår. Vårt samhälle var under ockupation hela mars månad 2022.

Vid infarten till vår by stod raketramper. Man kunde se hur raketer sköts mot Kyiv från dem. Ändlösa kolonner av rysk militärutrustning i olika kalibrar rörde sig dagligen mot skogen närmare Kyiv.

Vi hade ingen el, kunde inte kontakta någon. Vi hade då ingen aning om vilka grymheter ryssarna begick i Bucha, Irpin, Hostomel… Det är hemskt att ens tänka att något sådant kunde ha hänt i vår by också. Men som tur var drev våra trupper bort dem från Kyiv.

Vi lugnade ner oss lite, men hela denna tid flyger tankarna till östra Ukraina: Kharkiv-regionen, Sumy-regionen, Kherson, Mykolaiv, Tjernihiv-regionen. Hur klarar människorna där de dagliga beskjutningarna?

I krigets tredje år kan vi bara drömma om lugn. Shaheder och raketer flyger varje dag, särskilt på natten, över vår by mot Kyiv. Varje dag hör vi deras dån på himlen. De skjuts ner. Och man tänker, var kommer den nedskjutna shaheden att landa? I byn direkt på någons hus, eller någon annanstans? Som tur är landar de på fälten utanför byn.

Alla människor vill att kriget ska ta slut. Att mödrar ska få återse sina söner i livet, flickor sina fästmän, och barn – sina fäder. Och hur många unga liv har flugit iväg som tranor i skyn?

Varför kan inte alla människor på jorden leva i fred? Varför går bror mot bror? Djup tacksamhet till alla som försvarar vårt land, som hjälper människor i denna svåra tid. Varje kvinna vill att våra barn och barnbarn ska leva i fred och harmoni, att de aldrig ska höra krigets explosioner. När kommer det att ske? Bara Gud vet…

Raisa Mykolajivna, lärarinna i Vännernas Hus

När invasionen kom

Dagen före den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 kunde man känna en stor spänning i samhället. Västländernas underrättelsetjänster varnade för rysk aggression. De flyttade sina ambassader från Kyiv och uppmanade sina medborgare att lämna Ukraina. Vår regering försökte lugna befolkningen. President Zelenskyj sa att allt var under kontroll och att vi skulle förbereda oss för våren.

Runt klockan fyra på morgonen den 24 februari hörde jag personligen de första raketexplosionerna som träffade militäranläggningar nära Kyiv. Jag förstod genast – det storskaliga krig som Rysslands president Putin hotat med hade börjat.

Känslorna var starka – ilska, raseri och hat mot den så kallade ’storebror’. Händelserna utvecklades snabbt. Redan efter fyra dagar rullade pansarfordon genom vägarna i vår by. De ockuperade byar och rörde sig mot Kyiv.

Våra byar Pisky och Stara Basan blev avskurna. Fienden ställde upp vägspärrar och man kunde bara ta sig ut via fältvägar. Vi höll kontakt med många familjer som vi hjälper och ordnade evakuering och stöd för familjer som kunde fly till Sverige.

Byn Stara Basan ockuperades av ryska trupper. De bröt upp dörrar och fönster i affärer, tog mat, alkohol och hushållsapparater. De genomsökte gatorna efter män och vapen.

18 barn från internatet, inklusive föräldralösa, och personal bodde i källaren medan soldaterna flyttade in i skolans sovsalar. Intill ställde de upp raketartilleri som de använde mot ukrainska styrkor. Flera av byns män togs tillfånga. Två av våra invånare sköts, resten lyckades fly.

Under ockupationsmånaden dog åtta invånare i byn. De fick begravas på gårdarna eftersom man inte kunde nå kyrkogården.

När den ryska armén drog sig tillbaka från Kyiv-området genom vår by den 30-31 mars var det en skrämmande tid. Kolonner av militärfordon, totalt över 1000 enheter, rullade genom byn i två och ett halvt dygn. Under genomfarten sköt de urskillningslöst mot husen. 18 bostadshus brändes ner, tiotals skadades. Flera invånare dödades.

Vi överlevde främst på egna förråd. Nästan alla hade egna grönsaker. Vi bakade bröd själva. Jag lagade ofta bara potatis på öppen eld, vilket vi levde på. Min familj lyckades den 27 mars ta sig ut via fälten till Kyiv och sedan till Sverige.

Viktor Pavlovitj, platschef i Ukraina

Att värdesätta livet

Kriget i Ukraina har pågått sedan 2014. Men vi kände det på riktigt först när den fullskaliga invasionen började – den 24 februari 2024. Före den dagen hade jag bara sett på TV och hört från andra människors berättelser vad som hände där ryska trupper redan hade ockuperat delar av mitt land.

Kriget har förändrat många. Mig också. Jag har börjat värdesätta vanliga enkla saker mer, sådant som före kriget inte kändes så viktigt. Jag har nog börjat värdesätta livet mer. Även om man ibland vill dö och slippa se allt det hemska som händer runtomkring. Hur barn och människor dör. Hur städer och byar förstörs. Hur Ukraina förintas.

Det finns också någonting som är gott. Det är människorna som stöttar och hjälper oss. Det är ni alla! Ni som bad för oss medan vi var under ockupation. Ni som stödjer våra familjer med gåvor, kläder och annat. Jag vill tacka er alla. Ni är fantastiska!

Och jag vill be er fortsätta:

’Håll inte tillbaka det goda från den som behöver, när det står i din makt att hjälpa’ – Ordspråk 3:27

Kriget är hemskt och motbjudande. Det förstör allt omkring sig. Därför hoppas jag bara på Gud, att kriget ändå ska sluta med vår seger och att allt blir bra. Och att vi ska kunna tala inte bara om vad som var före kriget, utan också om vad som kommer efter kriget.

Julia, bokförare – sekreterare

Livet uppdelat i före och efter

Tre år har gått. Men minnena är som om det var igår vi satt under ockupationen, och alla de känslorna är fortfarande så levande. Det svåraste var att acceptera verkligheten – att vår ’granne’ verkligen ville utplåna oss.

Fram till nyligen satt det fortfarande en skylt på grinden med texten ’här finns barn’, som vi målade för ockupanterna som varning. Dagarna utan el kändes oändliga eftersom mitt hus är helt elberoende – ingen värme, inget vatten, ingen möjlighet att laga mat.

Och så den ständiga oron för min son som då studerade vid militärakademin. Tanken på att han som 16-åring skulle gå med automatkarbinen mot ockupanterna sprängde mitt huvud.

Men jag tror att Gud ändå älskar oss och hörde inte bara våra böner utan också alla våra vänners i Sverige och Finland. Trots att grannbyarna var ockuperade försökte vi och våra familjer som vi hjälper att hålla kontakten.

Jag minns hur Tanja, Oksanas dotter, berättade hur hon och hennes man flydde från byn genom fälten på natten utan ljus, utsatta för fara, eftersom Tanja behövde komma till förlossningen. Det var skrämmande.

Skrämmande för familjerna som inte kunde gå ut eftersom de hade gevärspipor riktade mot sig. Jag minns mina tankar, hur jag ville hjälpa andra som var utan mat. Jag tänkte att om jag hade haft en drönare skulle jag ha hängt matpaket på den och flugit till grannbyn. Men tyvärr hade jag inga sådana superförmågor.

Foton är från 14 april 2022. När man körde genom grannbyarna blev man helt förfärad av det man såg. Jag kunde inte ens föreställa mig vad människorna gick igenom när de var där under det som hände. Förstörda byggnader, skolan, bensinstationen, kulturhuset, affären där jag nyligen sprungit in för att köpa biltillbehör, förstörda hus, och framför allt – förstörda liv. Nu är livet uppdelat i före och efter.

Katerina, koordinator av hjälpprogram i Piski

Mellan det förflutna och nuet

Att leva mellan det förflutna och nuet, utan att veta vad som väntar framöver. Tre år. Det har redan gått tre år sedan kriget i Ukraina började, och tre år sedan jag och barnen kom till Sverige. Här är det tryggt, och jag är tacksam för det.

Men hur mycket man än försöker förblir ett främmande land främmande, och vi förblir främlingar. Vi har vant oss vid det nya språket, den nya maten, den nya livsrytmen. Men i hjärtat är jag hemma, i Ukraina.

Det svåraste är att se hur kriget har förändrat barnen. Under dessa tre år har de förlorat sin tillhörighet i Ukraina – sin skola, sina vänner, sitt vanliga liv. Här är det också svårt för dem. De försöker, men att hitta sin plats i det nya landet visar sig inte vara så lätt.

Jag ser deras förvirring, deras smärta. De har svårt att göra planer. Och jag har svårt att förklara varför allt blev så här och varför vi lever mellan det förflutna och nuet, utan att veta vad som väntar framöver.

Jag tänker på att återvända hem varje dag. Men den tanken skrämmer mig lika mycket som ovissheten här. Ukraina är inte längre samma land som före kriget. Lagar följs inte, korruptionen finns kvar, livet förblir komplicerat och oförutsägbart.

Jag är rädd för om jag kommer att kunna bygga upp ett liv där igen, ge barnen stabilitet och en framtid. Ändå är återvändandet min dröm.

Jag lever med hoppet att det en dag ska bli möjligt, att Ukraina ska hålla ut och att verklig fred, inte bara ett på papper undertecknat vapenstillestånd, ska komma, att vi ska kunna återvända hem. Men kommer det att vara så som vi minns det?

Tanja Virozub, koordinator av hjälprogram Livlina, Eskilstuna

Vi lever

”Gomorron, vi lever!” förändrat syn på orden God morgon. I mina tankar kommer det finnas en fortsättning – vi lever.

3 år i kriget. 3 år av samtal som börjar med ”Är du okej?” och slutar med ”Vi hörs imorgon.” Om det finns ett imorgon. Vårt team fortsätter uppdraget i Ukraina trots krigets larm.

2014 gjorde jag en bild som har fått ännu djupare mening nu. Jag återvänder till ett av de gamla – men fortfarande aktuella motiven.” Stående mellan historien och framtiden.

Liv före kriget. Liv i kriget. Inget liv efter kriget ännu. Alla vittnesbörd. Källare. Beskjutningar. Rädsla. Kyla. Mammor som skriver barnens namn på deras ryggar ifall. Men också värme. Omtanke. En hand som sträcks ut när allt annat faller.

Livet fortsätter. Bröd bakas. Människor gifter sig. Barn föds. Mitt i döden finns liv. Det som brinner starkast är motståndet, enheten. Inte bara på slagfältet utan i vardagen. I att vägra ge upp. I att hjälpa varandra. I att fortfarande kunna säga ”Gomorron, vi lever!” och mena det. Vi lever.

När Finlands representant Juho Paasikivi på hösten 1939 (inför vinterkriget) reste till Moskva för förhandlingar med Sovjetunionen, följdes han till perrongen av en folkmassa som sjöng psalmen.

Vår Gud är oss en väldig borg, han är vårt vapen trygga. På honom i all nöd och sorg vårt hopp vi vilje bygga.

Dagen som denna, den 22 februari 2025- ifall du vill och har du möjlighet, stöd Barnens Ambassads arbete för Ukrainas barn i krig och på flykt.

Mirjam Adolphi, Internationell koordinator

Plusgiro: 415398-7
Bankgiro: 0483-9478
Swish: 123-113 7876