och kriget började

Jag heter Slavik. Det här är min och min tvillingbror Sashas berättelse.

Det var torsdag den 24 februari 2022 och kriget började

Slaviks berättelse om den dag då allt förändrades

Jag heter Slavik. Det här är min och min tvillingbror Sashas berättelse.

Det var en torsdag, den 24 februari, och min bror Sasha och jag höll på att göra oss i ordning för skolan. Plötsligt rusade vår syster Jana in i rummet. Hon skrek och sprang runt medan hon ropade att kriget hade börjat. Först trodde jag henne inte. Min bror och jag gick till mamma för att fråga om vi skulle gå till skolan. Det var då vi hörde explosionerna nära oss. Vi började genast fundera på vad vi skulle göra.

Den natten sov vi inte alls. Det var ett öronbedövande ljud från raketexplosionerna. Efter ett tag satte vi oss ner tillsammans och läste nyheterna. Vi fick veta att ryska ockupanterna skulle gå igenom vår by Nova Basan. Nästa dag hörde vi raketexplosioner i byn där de befann sig.

Under ockupationen

En månad av rädsla och överlevnad

Några av invånarna i vår by samlade ihop vapen och försökte stoppa ryssarna vid bron. Men när ryssarna kom fram började en eldstrid. Alla som försvarade oss togs till fånga, förutom en man. Han sprängde bron när ryska ockupanterna var på den, men för detta avrättades han.

När ryska ockupanterna nådde vår by stannade de där. Vi var under ockupation i en hel månad. Det var väldigt svårt. Ryssarna förstörde mobilmasten. Under den tiden gick också vår vattenstation sönder. Vi var tvungna att hämta vatten från grannarna.

Min syster Tanja var gravid och skulle snart föda. Vi pratade som familj och bestämde att hon behövde fly. Vi funderade länge på hur vi skulle göra det på rätt sätt. Min bror Jura visste hur andra hade lämnat byn, och samma natt flydde de.

Vi var väldigt oroliga för dem. På natten kom min bror tillbaka, och vår syster lyckades ta sig ut med sin man. Jag minns att vi gick och la oss för att sova, och mitt i natten ringde telefonen. Det var Tanjas man som berättade att Tanja hade fött en liten flicka. Hela familjen var så glada för deras skull.

Flykten från byn

Sashas berättelse om den farliga vägen till frihet

Efter att Tanja hade åkt behövde vår familj fundera på vad vi skulle göra. Vi satt mycket i källare eftersom det var raketexplosioner och skottlossning i vår by. Vi litade inte riktigt på vår egen källare så hela familjen gick till grannarna som hade en mycket bättre källare. Men när vi återigen pratade om att fly grät vi alla eftersom vi inte kunde komma på hur vi skulle ta med mamma. Mamma var så sjuk att hon inte kunde gå alls. Därför var vi tvungna, hur smärtsamt det än var, att lämna mamma hos mycket snälla människor som tog hand om henne mycket väl (jag är mycket tacksam att de gjorde det).

I början vågade vi inte fly. Vi var mycket rädda. Men nästa dag bad vi alla tillsammans och klockan 9 på kvällen började vi gå. Vi gick mycket tyst eftersom det fanns ryska soldater i ett hus nära oss. Min bror var vår ledare. Han tog med vår familj och grannar som hade varit hos oss sedan krigets början. Tillsammans var vi sju personer. Vi gick med pauser. När vi precis hade kommit ut från byn till ett fält, lyste ryssarna med ficklampor bakom oss. Vi lade oss alla ner och väntade tills de hade gått förbi. Vi bad att de inte skulle upptäcka oss. Det var mycket skrämmande, men vi fortsatte alla vidare.

Vi visste inte hur många timmar vi gick och vi visste inte var vi var. Vi gick en mycket lång sträcka. Jag var så trött att jag började se hus som inte fanns – när vi närmade oss dem var det bara vatten där. Vi nådde fram till grannbyn där det inte fanns några ryssar. Där knackade vi på varje hus för att slippa stanna på gatan eftersom det var farligt. En mycket trevlig husägare öppnade för oss. Hon bjöd in oss, gav oss mat och en plats att övernatta.

Nästa dag hämtade en volontär oss och sa att om vi inte åkte nu skulle det inte finnas någon mer möjlighet att åka. Så vi åkte med volontären till en större stad. Där gav han oss mat och lät oss ringa vår äldre bror. Vi väntade på att han skulle komma och hämta oss. Medan vi väntade grät vi alla över att vi hade lämnat mamma kvar mitt bland explosionerna. Det gjorde mycket ont att tänka på det (även när jag skriver detta gråter jag). Sedan hämtade vår äldre bror Tolik oss till sitt hem.

Återförening och återvändo

Att hitta familjen och komma hem till en förstörd by

Efter att vi hade kommit till en annan by blev vi mötta av vår bror, som hade varit väldigt orolig för oss. Han började gråta, och vi började också gråta, och vi alla kramades hårt. Det var första gången på en månad som vi var tillsammans igen.

Under den första veckan var vi väldigt oroliga för vår mamma, eftersom vi inte kunde få henne ut från den ryskockuperade zonen. När de ukrainska styrkorna befriade Nova Basan lyckades vi genom volontärer få vår mamma till oss. När vi pratade med henne berättade hon att det hade varit väldigt skrämmande under befrielsen, så skrämmande att även ryssarna gömde sig i källare. Varje dag blev de beskjutna.

Efter några veckor, när situationen i Nova Basan hade blivit bättre, bestämde vi oss för att flytta tillbaka hem. När vi körde in i byn gjorde det ont att se hur mycket som hade förstörts av ryssarna. Det var så sorgligt att se vår by i ruiner – en by förstörd på 2000-talet. Alla affärer var sönderslagna.

Efter att vi hade anpassat oss till hemmet igen kom vår äldste syster från Kyiv för att hälsa på och för första gången visa oss sin nyfödda dotter. Vi var så glada att vår familj var tillsammans igen.

Vid den tiden föreslog Tanjas man att vi skulle börja arbeta för honom. Vi tackade ja, för det gav oss möjlighet att tjäna lite pengar. Det gick mycket tid, och det var både känslomässigt och fysiskt tungt, särskilt eftersom vi fortfarande blev beskjutna ibland. År 2022 var svårt för alla, och för oss också.

Nyåret firade vi med familjen, och vi försökte lägga det hemska året bakom oss.

En sommardag 2023 föreslog Mirjam och Boas att vi skulle åka på ett sommarläger i Sverige. De har bott i Ukraina och skapat Barnens Ambassad. De har känt oss sedan vår födsel och alltid hjälpt vår familj med sju barn. Det var första gången vi åkte utomlands. Vi var då 16 år gamla.

Vägen till Polen

Första steget bort från kriget

Efter sommarlägret började vi fundera på att fly från kriget. Vi ville att vår familj skulle vara i säkerhet. Vi försökte spara pengar, men när mamma blev sjuk gav vi pengarna till hennes vård istället.

Efter nyåret 2023 hjälpte mamma oss med pengar från sin försäkring så att vi kunde åka till Polen. Våra gudföräldrar tog emot oss där. Vid gränsen var vi oroliga att bli tillbakaskickade, men allt gick bra. Det var svårt att lämna familjen i Ukraina, men vi lovade att snart hjälpa dem att komma ut också.

Att börja ett nytt liv

Arbete, språk och anpassning i ett främmande land

I Polen visade vår gudfar oss runt i Wrocław. Vi tyckte inte om staden först, men den växte snabbt på oss. Det kändes svårt att ha lämnat mamma och resten av familjen i Ukraina, men vi lovade oss själva att snart hämta dem också.

Efter en vecka utan jobb fick vi genom vår gudfars kontakt börja arbeta med hästar. Vi hade varit rädda för hästar sedan barndomen, men vande oss snabbt och började trivas med arbetet. Språket var en utmaning – vi kommunicerade med chefen genom gester eftersom han inte förstod ukrainska och vi inte förstod polska.

Vi lärde oss polska med hjälp av en tjej på stallet som blev vår första vän i Polen. Genom henne träffade vi fler människor och började anpassa oss till vårt nya liv.

Vi höll kontakt med vår familj i Ukraina dagligen. När vi fick höra att vår syster Valja skulle åka på sommarläger i Sverige blev vi glada för hennes skull. Tyvärr fick hon blindtarmsinflammation där, men hon fick bra vård där.

Då föddes tanken att mamma och Valja kunde fly till Sverige. Mamma och Valja reste tillsammans till Sverige, trots att det var svårt för mamma med inflammation och feber.

Återförening i Sverige

När familjen äntligen samlas igen

I november 2024 åkte jag till Sverige till mamma och Valja, med hjälp från Barnens Ambassad. Sasha följde snart efter. För första gången på nio månader var vi tillsammans igen.

Ett nytt hopp

Mammas behandling och blicken framåt

I Sverige har mamma fått den rätta behandlingen. Efter många läkarbesök och tester fick hon en diagnos och behandling som börjar ge stora resultat.

Läkarna säger att det är en lång process som kräver tålamod, men vi är redo att möta alla utmaningar – för nu är vi tillsammans.