SWISH  123-113 78 76  | Plusgiro: 415398-7  | Bankgiro: 483-9478 | 

 

Hjälp utsatta barn i Ukraina header image

Dubi Nalles längtan

Jag saknar alla barn såååå mycket. Tidigare var det så många barn i Vännernas Hus. Det var jättekul, vi spelade och hade kul och vi lyssnade på sagor och och gjorde läxorna tillsammans.  Vännernas hus, det är mitt hem och min familj. 

Jag var med och lyssnade också på sagor tillsammans med barnen. Det var roligt. Nadija som berättade sagorna hittade alltid på något nytt.  

Zhenja är min vän. Han bor i Vännernas Hus tillsammans med sin mamma, två bröder och sin syster, papegojan och katten Masha. Zhenja och jag vi väntade att 1 september skulle komme. Den stora högtidsdagen då skolorna börjar och Vännenrnas öppnar igen. Vi tvättade,  städade, gjorde fint.  Vi har fått studsmatta och tennisbord … Nu har det gått så lång tid –  det var ett, två, tre, fyra, fem jaa sex månader sedan jag fick träffa barnen.  Ett helt halvt år!!! Det är lång tid.  Katja och Viktor har kört ut matpaket till mina vänner. Jag fick inte åka med. De sa att karantänen gällde också nallar.  

Jag såg att Zhenjas mamma köpte pennor, skol häften till barnen. Jag tänkte att jag vill också ge någonting till barnen när de kommer.  Jodå, jag gillar honung, och jag skulle kunna äta upp allt, men jag vill spara honungen så jag kan bjuda på när barnen kommer. Jag ligger ute på gården och badar i  drömmarna och ser hur vi ska äta honung tillsammans med barnen.  

Och så kom den 1 september. Jag hade bråttom till att vänta. Jag var uppe tidigt och åt frukost.  Jag satt på fönsterbrädan, och tittade ut genom fönster och väntade. Jag hörde inga barn. Jag sprang och tvättade mina öron en gång till. Det var kanske ludd i öron?! Det hjälpte inte.  Hur mycket jag än försökte att titta och lyssna så hörde jag jag inget. Jag fortsatte att vänta, men de kom inte. 

Jag fick syn på Zhenja: ”Varför är du hemma, varför är du inte i skolan?” -frågade jag  Zhenja.

”Karantän ”- hörde jag som svar.

”Hur länge?-frågar jag tyst.

”Minst två veckor till.”

NEJ, jag gråter inte, jag gråter inte .. det är bara något vått på mina kinder. Jag är inte här för att gråta, jag är här för barnen när det kniper. Fast det vore mycket roligare att sakna varandra om man var tillsammans och saknade varandra.  

Jag spar min honung, även att det är så gott, men det smakar ännu bättre när jag väntar på att få äta det, och äta det  tillsammans med barnen. Tids nog kommer barnen. 

Puss, kram och honung från Dubi